Känsla

Känner redan nu att jag nog har lite för ont om tid för att göra det här inlägget som jag vill ha det, men är rädd att jag glömmer bort det igen om jag inte skriver ner det nu. Känsla skulle det handla om, inte teknik.

Jag är en teknist, men när det gäller kulturella fenomen så har jag svårt med tekniken. Musik, konst, film, det är inte helt lätt. De som är musiker kan rekommendera låtar för det där grymma gitarristen eller att trummisen är helt otroligt skicklig. Förlåt, men för mig som inte vet riktigt vet vad som krävs för att vara så bra så spelar det inte så stor roll om jag ska vara ärlig. Jag har inte perfekt gehör så de skickligaste sångarna brukar inte vara de jag gillar mest. Men det är bra med musik, för det finns annat man kan gå efter. Jag brukar inte lyssna på instrumenten, utan musiken. Känslan som musiken ger. Det kan vara olika känslor som olika låtar framkallar, men genomgående för musik som jag gillar är att det lyftar fram nåt inom mig. Kanske att det förstärker nåt jag själv känner eller påminner mig om något jag bär med mig. Ibland kan det vara nåt så enkelt som att musiken får en att vilja röra på sig. Ja jag vet, detta är inget orginellt på något sätt, men känns ändå som en grej värd att påminna om ibland. DÄrför brukar jag alltid tycka att live brukar vara bättre än inspelade grejor. Visst, det kan vara falskt på sina ställen och det finns saker som försvinner, men man slipper datorgenererade röster och känslan lyfts fram på ett helt annat sätt. Just nu sitter jag och lyssnar på Dave Grohl's framförande av Stairway to heaven. Han kan inte ens texten riktigt, men hans lallande där gitarrsolot brukar vara klår det mesta.

Det kan vara liknande saker med filmer. Jag kan inte bara gå efter hur snyggt gjord filmen är, hur bra musiken egentligen är eller om det finns brister i dialogen på sina ställen. Det som brukar spela roll är vilken känsla som sitter kvar när eftertexterna börjar rulla. Många säger att Gudfadern är världens bästa film/trilogi, men jag själv kände mig mer berörd efter att ha sett berättelsen om Lejonkungen än maffiakungen.

Det är häftigt med vilken känsla man kan resa sig ur biostolen/soffan efter en film. Nöjd, glad, upprymd, upprörd, ledsen, fundersam. En film som inte lämnar en bara för att den tagit slut, det är en film som jag gillar.