I got some bruises and I got a scar

Man måste lägga ner lite tid på saker och ting. Säger jag som är absolut sämst på just den biten. Att lägga ner tid på saker som behöver göras. Men jag lägger gärna tid på saker jag vill göra. Eller saker som gör att jag slipper göra andra saker.

Rent allmänt så är man (jag) lite för kass på att berätta för personer hur mycket de betyder för en (mig). Och det är trist. För blir man inte glad av det? Uppmuntrad? Det känns som att det ofta är enklare att peka finger på någon än att ge en klapp på axeln.

Tänkte mer på det här förr när jag var i ett annat läge, men nu är det en grej som är lite mer allmänt implementerad i mitt vardagliga tänkande. Det hindrar mig inte från att misslyckas, men reflektion kan med lite jobb och tur få till en långsiktig föränding. Så varför inte tänka?

Jag uppskattar tänkande. Och man måste inte tänka "rätt", men tänkande är så mycket bättre än det där andra. Zombies. För de verkar väl inte tänka särskilt mycket? Det finns på tok för många som tänker för lite. Kanske att de inte har behövt tänka. Men alla kommer någon gång att hamna i ett läge där de måste börja tänka. Har du nått dit än och står ändå kvar, eller fick tänkandet dig till att göra en förändring? För mig kom tänkandet rättså sent, och det ledde helt klart till förändring. Men det känns som att jag har mer kött på benen än vad jag hade tidigare. Lite mer kött runt magen också för den delen.

Avslutar med ett citat som inte har ett dugg att göra med övrig text i inlägget. Kanske inte jättesvårt att lista ut från vem.

"Purpose? Like myself better? Probably. Treating myself with music that comforts me? Yes. Getting people to like what I do? Sure. It is a narrow path the creativity. Am I doing this for some higher good, or is it to boost my ego? I don't know, I never know that."