Att ta steget ut

I fredags så var det sista arbetsdagen innan semestern. Tycker det börjar bli svårare att hitta kompisar att dra iväg på semester med eftersom alla verkar få för sig att giftermål är en bra idé. Men vad ska man egentligen göra med tre oplanerade veckor? Vila är alltid skönt, men lite aktivitet skadar inte heller. Så varför inte passa på att göra något man alltid önskat att få testa på? Därför anmälde jag mig till en fallskärmskurs.

De fyra senaste dagarna har jag varit på kurs för att lära mig det som man bör kunna inför sitt första hopp. Och även om jag hade fått hem en bok och läst på innan så kändes det mesta fortfarande obegripligt efter första dagen. Bara att rulla vid landningen kändes på gränsen till omöjligt.

Men det har övats, övats och åter övats på de olika momenten. Nervositeten har varit en ständig följeslagare. Det har varit stunder av pepp-känsla, vilket helt klart har varit bättre än de gånger man funderat på vad man egentligen sysslar med.

Men idag var det dags, ett första hopp från 1000 meter. Jag som knappt har flugit förrut, och absolut inte ett litet flygplan med ett lastutrymme som en V70.

Jag har fortfarande inte hunnit smälta allt, och det här inlägget skriver jag mest för att försöka landa mina tankar någonstans. Att åka upp i planet var galet. Att det bara var en plexiglasskiva som hindrade mig från att åka ut ur planet när det lutade 45 grader ner mot marken var galet. Att sitta på kanten, mer utanför än innanför planet var galet. Att ta hoppet var.. galet antar jag.

Men jag lever fortfarande. Och jag har hunnit med två fallskärmshopp idag. Egentligen har det inte varit särskilt slitsamt för kroppen, men har nog aldrig varit så här trött rent psykiskt. Tankarna hinner gå så extremt mycket upp och ner inför att man ska gå ombord på och när man befinner sig i planet. Men jag kan säga det att luften verkligen är ens vän. Luften är frihet.

Hade jag gjort en "saker att göra före döden"-lista så hade hoppa fallskärm varit en självklar sak att ha med där. Jag har inget häftigt jobb och bor inte i en häftig stad, men jag kan ändå göra saker som jag drömt om. Det känns bra kan jag säga.