Shärnor i mörkret

Det var rättså stjärnklart ikväll. Tittade upp mot himlen innan jag gick upp i lägenheten. Är det bara jag eller blir man helt snurrig av det? Man tittar upp och försöker förstå avstånden, hur stort det egentligen är.

Oändligt. Universum är oändligt och expanderar hela tiden. Fast hade det inte gjortexpanderat så hade det inte varit oändligt antar jag. Ingen fast gräns, ingen slutpunkt, man kan alltid komma lite längre ut.

Bara den tanken känns omöjlig att fatta. Om man har ett rum som växer, så måste det finnas ett utrymme utanför rummet, annars hade det inte kunnat växa. Men där kan väl inte vara något utanför universum, universum är ju allt. Men ändå expanderar det. Helt sjukt.

Sen finns det ju stjärnor som sagt. Bara det känns ju nästan konstigt. Fattar ni vad många stjärnor det finns? Som man kan se? Vi hade övningar under natten flera gånger i lumpen. Jag kommer särskilt ihåg en gång när vi skulle vandra en sträcka ute i skogen. Det var verkligen kolmörkt, men när man tittade upp mot himlen så blev man bländad av alla stjärnorna. Att se natthimlen när man är ute i skogen är inte samma sak som att se den när man är i stan. Det kändes som om där var hur många sjärnor som helst. Sen hade vi också tillgång till Nightvision-goggles, såna där som förstorar ljus 10 000 gånger så att man kan se i mörket. Som har IR-lampor som man inte kan se men med dem på så ser man till och med skuggor från andra personer vilket var en konstig känsla. Iallafall så hade jag på mig ett par såna och tittade upp mot himlen, och då blev det ännu mäktigare. Det som förut verkade vara många stjärnor var inte ett dugg. Varenda del av himlen var helt full av stjärnor visade det sig. Inte en chans att man kunde se några stjärntecken, det var prickar överallt. Önskar jag hade ett par såna hemma bara för att kunna se alla tusentals stjärnor igen, det var verkligen häftigt.