Down is the new up

Sen söndagsblogg. Lika självklart som att man är trött måndagmorgon. Eller så är det mer att det ena leder till det andra..

Igår hände det grejer minsann. Jag var på företagsfest till exempel. Och innan dess så hann jag med en förfest också. Inte mitt mest vana läge. Har aldrig brukat hänga särskilt mycket med varken klasskamrater eller arbetskamrater på fritiden. Men det är nog mest pga att jag är kass och inget annat. Men jag hade en grymt trevlig stund. Och man lär sig saker.

Rent generellt så vill inte killar dansar. Förr i tiden så var det alltid mannen som skulle bjuda upp (kanske mer vanligt bland random folk) men vid såna här tillfället så är det oftast kvinnorna som får tjata i evigheter på sina män. Och majoriteten totalvägrar kvällen igenom. Anledningen är "Jag kan inte dansa". En bra anledning som jag själv kan använda mig av. Men helt seriöst, hur många kan det egentligen? Antingen så kan man räkna på att det är runt 2%, men jag gör istället lite överslag på det och då får jag fram att faktiskt alla kan det. Visst, alla gör det inte likadant och det uppskattas inte på samma sätt av alla. Men att röra på kroppen borde inte vara en omöjlighet för hyfsat friska personer.

Jag fick ett omdöme igår som jag inte var beredd på. Lugn och självsäker/trygg i mig själv. Jag som nog oftast mer sett mig som nervös och rädd för att göra bort mig. Men det är den där självbilden som spökar. Ibland stämmer den bättre än annars. Ibland är det andras bild som inte stämmer. Har du också tänkt någon gång att det hade varit skönt att veta vad folk tycker om en på riktigt? Hur de egentligen uppfattar en som person? Det har jag, men oftast så kommer jag snart på att det troligtvis skulle vara det värsta som kunde hända. Den snälla sanningen räcker ofta.

Jag gjorde ett personlighetstest på en sida en gång. Jag blev Ledare/Beskyddare. Det är också en konstig grej. Jag hade hellre satt etiketten Diplomat/Beskyddare än att jag skulle vara ledare. Men det är något som gör att folk verkar få för sig att jag är en sån som tar mycket ansvar. Och vissa av er vet säkert hur fel det kan vara. Det är kanske inte alltid för att man inger förtroende, det kan ju också vara för att de vill få en till att göra något som ingen annan vill göra. Som att jag blev tillfrågad nu i helgen om att vara med i Ungdomsrådet. Eller om jag ville vara skyddsombud. Inget fel att bli tillfrågad, det är bara kul. Men det är inte ofta som jag känner mig helt lämpad för uppgiften.

Förresten, hur är det med din självbild? Mår du bra i dig själv? Helt ok? Är det inte ett dugg bra? De flesta har väl några egenskaper, psykiska eller fysiska som de kanske inte är så jättenöjda med. Sen är nog vissa bättre än andra på att skita i det och inte låta dem vara till last.

Blir lite hoppande fram och tillbaka, orkar inte skriva in saker i den delen av texten där de passar in. Men angående saker som folk säger till en. En sak som jag fick sagt till mig av två personer igår, en av dem med sambo och en som är gift med två barn. Och jag har hört från andra "äldre" personer förr. Det här med att vara ung, singel och man. Tycker det känns som att många verkar lite smått drömma sig tillbaka till den tiden. För något år sen på ett utvecklingssamtal sa min teamledare angående att vara singel: "Det finns många fördelar med det". Och igår kom det upp igen, även om det då användes lite större ord. Det känns konstigt när man hör någon beskriva det som den bästa tiden i ens liv. Man har friheten, pengar (om man jobbar) och vad det nu är man har. Ungdomen? Men det känns lite tragiskt? Är det nerförsbacke sen? Det tror jag inte de tycker egentligen, det är säkert mer att dåtiden alltid har ett nostalgiskt skimmer över sig. Personligt så tycker jag att livet bara blir bättre och bättre ju mer tiden går. Saker förändras, och det är klart att det kan ske saker som får en att må dåligt. Men skulle jag se på mitt eget välbefinnande och hur jag mår, så skulle jag nog säga att livet är en stadigt uppåtgående kurva. Visst, går man några år tillbaka så mådde jag kanske sämre då än vad jag gjorde ännu längre tillbaka, men jag har ändå en känsla av att det ändå gått uppåt hela vägen.

Upp. Ner. Såg lite klipp på jorden sett från rymden tidigare idag. Just då, när man filmar från ett roterande rymdskepp och den halvmåneformade jorden (det blev ett knasigt uttryck) ständigt pekar åt olika håll så känder upp och ner som världens sämsta och mest relativa uttryck någonsin. I rymden kan ingen höra dig säga upp.