Sajmon in real life

Doh, nu glömde jag det jag tänkte skriva om. Den där känslan. Känslan som kan göra filmer så bra. Som gör musik till något speciellt.

Det finns saker som är bra. Och ibland funderar jag på varför. Ta Coldplays senaste skiva t ex. Jag tycker den är bra. Men vad har den egentligen? Som att jag älskar hur Death and all his friend byggs upp och blir så bra den bara kan bli. Men helt ärligt så känner jag inte sådär jättemycket. Och det får mig att tveka om skivan egentligen är så bra. Den berör inte lika mycket som deras andra skivor. Inte mig iallafall. Sen finns det annan musik, som att lyssna på Loney Dear. Och jag kan inte bedömma på ett rättvist sätt om det är bra musik eller inte, men ändå så älskar jag den. Och den berör mitt inre på ett helt annat sätt.

Men det var det med film som jag tänkte på. Och Dan in Real Life. Den är säkert jätteklyschig, men den ger mig en känsla. Jag blir glad och varm inombords, det känns som att tårarna aldrig är långt borta även om man inte är ledsen. Kanske att jag inte ett dugg vet vad det är man känner, men jag vill nog tro att man blir kär. Inte att man blir kär i en person, en film eller ens en låt. Men att man under en liten stund får vara kär, bara allmänt kär. Kanske är det mer att man påminns om kärleken, men jag tror inte att det behöver vara ens minne av någon man varit kär i (i mitt fall då), men att man ändå får vara kär. Förstår någon vad jag menar? För jag lyckas inte få ner det med ord.

"You know that feeling in your heart? When your heart is just pounding, like it's actually outside your ribs. Exposed, vulnerable, but wonderful and awful, and heartsick, and alive, all at the same time? "