Time to send someone away

Jaha, då blev det en tung avslutning på kvällen trots allt. Förseningar pga hus och tro om att det inte skulle bli något förrän imorgon ändrades i sista stund. Nu är det slut. Veckor av glädje, gråt och bra musik är borta. Mästarnas Mästare är slut för den här säsongen.

Kanske det finns några av er som missat detta fantastiska program? Men det är ingen fara, SVT Play är räddaren i nöden och gör att allting kan ses i efterhand. Personligen har jag inte sett ett enda program "live", men det får jag skylla på House. Några punkter om varför det är något som måste ses.

Känslorna. Det finns ingen serie som fått mig att känna en sådan glädje. Inte skrattat, men glädje. Har du något som helst intresse av sport eller bara gillar att se folk som kämpar och uppnår något så är det programmet för dig. Men det känns som att sorgen ändå aldrig är långt borta. Personligen så fäller jag lika många tårar över folks framgång som när man ser deras misslyckande. Hur segern rycks ur deras händer, ibland via fusk från motståndaren. Det är hårt.

Musiken. Har aldrig sett ett program med så mycket bra musik. Helt makalöst vad många bra låtar de hinner klämma in i varje avsnitt.

För mig personligen så var det skoj att mina två favoriter tog sig ända till finalen. Sen att Sveriges kanske snyggaste idrottsprofil genom tiderna, Malin Moström, är med och tävlar gör inte det hela sämre. Sånt måste man också uppskatta.