I forgot that I remember this

Är hyfsat sugen på Fallout 3-snack kan jag säga. Gäller att vara försiktig med spoilers bara. Senast jag skulle försöka göra ett sidouppdrag så blev det att jag gjorde 5 till sidouppdrag innan jag kom fram till det jag egentligen höll på med. Får se om jag har tålamodet till att göra det mesta som finns i spelet, eller om man ska spara det till omgång 2. Då ska jag nog satsa på att snacka mig fram så mycket som möjligt.

Jaja, det var bara lite sido-info, hoppas ingen tog illa upp.

For well you know that its a fool who plays it cool
By making his world a little colder.

Det är en sak som jag försöker undvika. Att inte vara rädd för att känna för mycket. Det är säkert något som många andra också tänkt. Men jag kommer ihåg att jag "förr", under en tid var rädd att jag kanske blivit kall. Att inte kunna känna saker på samma sätt, och då handlade det väl mestadels om förälskelse egentligen. Att det var något som hörde tonåren till. Eller känslan att det gör för ont när det skiter sig, och att det därför är bättre att känna mindre kanske. Men är det något som jag kommit fram till de senaste åren är att både och är fel. Den där goa känslan går alltid att återupptäcka, och hur ont man än får så är det alltid ändå värt det. Och man kan alltid resa sig upp ännu en gång. Tänk om man inte skulle få känna något? Ibland så känns det som att livet går ut på känslor, även om man materialiserar dem. Folk letar efter sina kickar, men ofta är det väl bara att man vill få den där känslan man känt någon gång? Många kanske ser det som att de letar efter nya grejer, men det rör sig bara om grejer som ska ge samma känsla. Bara för att ett skämt är roligt så kommer man inte kunna skratta åt det livet ut. Så vi är kanske alla knarkare, bara det att vi har en annan drog? Vad är din drog?

Men tillbaka till känslor tycker jag. Det konstigaste är kanske när man inte vet vad man känner. Att man vet att det är någon känsla man har inom sig, men man lyckas inte greppa riktigt vad det är. Det är nästan så man kan nå fram och inse vad det är, men oftast blir det bara att man tvingas släppa det. För tillfället. Sen kan man ha sina perioder också, vissa glada och andra mindre glada. För något år sen så kunde jag ibland starta en film, spola fram till ett särskilt ställe, och bara se 2-3 minuter för att gråta ut. Var ett tag sen jag såg just den scenen nu, och vet inte om den hade berört mig lika mycket, men då var det otroligt starkt. Men det kan också vara något som man behöver. Få lite tid på sig att släppa ut det man behöver bli av med.

Jag går med hörlurar på jobbet. Och är det något som är konstigt så är det folk med hörlurar. Speciellt folk med hörlurar som får för sig att de är ensamma i hela världen. Att ingen ser vad man sysslar med. Man kan gå runt och börja sjunga t ex, det brukar uppskattas, eller i alla fall skrattas åt. Men en sak som jag inte riktigt tänkt på att jag gör är att jag går runt och skrattar hyfsat mycket. Jag gillar att lyssna på radio, och de flesta program brukar ha en hel del småroligt. Det kan ibland kännas lite konstigt när det är folk i närheten som lyssnar på samma sak utan att skratta, men vad spelar det för roll? SR gör det lätt värt att betala TV- och radiolicens. SR räddar min vardag. Varje dag.