Sajmon in real life

Doh, nu glömde jag det jag tänkte skriva om. Den där känslan. Känslan som kan göra filmer så bra. Som gör musik till något speciellt.

Det finns saker som är bra. Och ibland funderar jag på varför. Ta Coldplays senaste skiva t ex. Jag tycker den är bra. Men vad har den egentligen? Som att jag älskar hur Death and all his friend byggs upp och blir så bra den bara kan bli. Men helt ärligt så känner jag inte sådär jättemycket. Och det får mig att tveka om skivan egentligen är så bra. Den berör inte lika mycket som deras andra skivor. Inte mig iallafall. Sen finns det annan musik, som att lyssna på Loney Dear. Och jag kan inte bedömma på ett rättvist sätt om det är bra musik eller inte, men ändå så älskar jag den. Och den berör mitt inre på ett helt annat sätt.

Men det var det med film som jag tänkte på. Och Dan in Real Life. Den är säkert jätteklyschig, men den ger mig en känsla. Jag blir glad och varm inombords, det känns som att tårarna aldrig är långt borta även om man inte är ledsen. Kanske att jag inte ett dugg vet vad det är man känner, men jag vill nog tro att man blir kär. Inte att man blir kär i en person, en film eller ens en låt. Men att man under en liten stund får vara kär, bara allmänt kär. Kanske är det mer att man påminns om kärleken, men jag tror inte att det behöver vara ens minne av någon man varit kär i (i mitt fall då), men att man ändå får vara kär. Förstår någon vad jag menar? För jag lyckas inte få ner det med ord.

"You know that feeling in your heart? When your heart is just pounding, like it's actually outside your ribs. Exposed, vulnerable, but wonderful and awful, and heartsick, and alive, all at the same time? "

Film-daggs!

Så det hyrdes film förra veckan, tre stycken närmare bestämt. The Wrestler, HellBoy and the Golden Army och Lars and the Real Girl. En storfilm som blivit rejält hyllad av kritiker, en serietidningsaction och en lite mer indie-feelgood-film. Jaja, den är väl inte jätteindie-direkt, men jag skulle nog ändå klassifiera den som det. Ett rättså bra gränssnitt över vilka typer av filmer jag brukar se. Sen slänger jag även in att jag såg Dan in Real Life (Min brors flickvän på svenska), men den gick på dumburken. Tror faktiskt jag gillade dem bäst i bakvänd ordning sett från när jag listade dem. Så lite +/- i den fortsatt felaktiga ordningen.

The Wrestler
+ En "bra" film.
- Hade svårt för att riktigt bry mig om någon av karaktärerna (vilket innebär fett mycket minus).

Hellboy
+ Gillar olika mytologiska grejer som blandas in, fick lite vibbar av Pans Labyrint stundtals, sen efteråt så kom jag på det att det var samma regissör, så inte helt konstigt. Tänker då kanske mest på tandfeerna, skogsguden, vakten in till alvkungen och "döden". Fick lite Paleman-vibbar där.
- Meh.

Lars and the Real Girl
+ Go, udda film.
+ Lars. Så sjukt nära att bli karikatyr, men helt klart trovärdig trots allt.
- Visst finns det mycket kärlek i filmen, men inte riktigt den som man kan sitta och mysa av. Eller iallafall för lite av den.

Dan in Real Life
+ Steve Carrell. Utan att tänka för mycket, men han har varit über i The Office och så klart Little Miss Sunshine.
+ Kan det bli mer feelgood?
- Ja, om de låtit bli att göra Dan stundtals jobbig.

Så, nu har jag visat prov på hur man kan göra riktigt dåliga filmrecensioner. Jag kan göra det ännu mer kortfattat. Kanske, kanske, se, se. Kanske = gör som du vill. Se = se den.

Used to move so fast

Det finns önskningar som är lite väl konstiga va?

I heard it in your voice, when you spoke

Jag fick ett mail. Tror nog det var igår. Det var ett svar på ett mail som jag skickade för ett tag sen, var säkert några månader sen. Men jag svarade lite snabbt, för att därefter slänga mailet. Det var väl ungefär den tiden jag kände att jag ville lägga på det, även om jag kanske tänkt på det oroväckande mycket nu i efterhand. Och med det så menar jag mer än 10 minuter.

Puh.. inte helt lätt att få ner några tankar idag. Fem rader på en halvtimme är inte särskilt effektivt.

Det blev lite allmänt snack om relationer häromdagen. Det kan ha varit igår, men kan inte garantera det. Just nu så börjar all ledig tid flyta ihop till en enda stor hög med geggamojja. Jag har koll på vad jag gjort, men jag kan nog som bäst pricka in när med sådär 3 dagars marginal. Även om det skulle råkat hända igår.

Så folk har fortfarande relationer. Intet nytt kan det väl tyckas. Och det var väl ett tag sen det hände nåt. Vad jag vet. Om du vet så räknar jag på att det tar 2-4 veckor, sen kanske jag också kan vara uppdaterad. Det är en bra sak när det gäller en själv, då vet man själv om det först. Även om andra skulle ha spekulerat i det sen länge, så är man bara två stycken som faktiskt kan bekräfta det. Så det är ju lite roligt.

Vissa stunder känner jag mig verkligen som ett hopplöst fall. Känns inte som att det är något man kan motarbeta heller, det handlar mer om att förlika sig med den tanken.

Kvällskvisten

Blev nyss klar med två pokerturneringar. Eller utslagen från dem om du så vill. Det blev en 13:e och en 14:e plats. Inte helt kasst, och det gjorde att jag gick med vinst. Men det är ändå störigt att vara så nära finalbordet och ändå inte nå fram. Först där som man kan börja vinna lite pengar egentligen. Turneringarna hade 524 respektive 292 deltagare, så det känns ändå som att jag spelar hyfsat bra, eller har en del tur, du får själv välja vilket du tycker känns bäst.

Det blev ett till hopp idag. Har du någon gång funderat på att börja spela golf men sen ångrat dig eftersom det tar för mycket tid? Börja då inte med att hoppa fallskärm. Var iväg från halv tre till halv tio, och på den tiden hann jag med ett hopp. Från att man lämnar marken tills man kommer ner igen tar det ca 10 minuter. Och visst, när man blir bättre på att packa skärmen så kommer det sparas in en del tid, men just nu hinns det inte med massor direkt. Får satsa på någon heldag nästa vecka så att det kan bli 3-4 hopp på en dag.

Annars kändes det lite som att passera en gräns idag. Inför andra hoppet så var jag riktigt rädd på vägen upp i planet, men idag kändes det mycket bättre. Får hoppas att det fortsätter så här. Det är ju bara ett hopp ut ur ett flygplan, vad kan gå fel egentligen?

I will remember before I forget

Kollade upp en grej nyss som jag kom att tänka på. Men det var faktiskt bara en måndad sen. Bara en månad. Hoppades att det hade gått lite längre tid. Synd att man inte är särskilt bra på att besegra sina svagheter, det är alltid samma saker man (jag) får kämpa med. Jag vet, jag skriver ofta man istället för jag. Men "jag" känns lite väl blottande. Även om alla fattar att båda orden betyder samma sak.

Hade man bara lyckats bli en lite, lite bättre människa så hade man nog haft snäppet mindre bekymmer. Av de bekymmer som ens karaktär orsakar då förstås. Men just nu är väl inte det stora problemet mina missuppfattningar kring tiden, det handlar mer om sammanhang. Tiden fixar sig alltid, så det är inga större problem. Men sammanhanget är något som bara jag själv kan påverka och jobba med. Och jag har helt klart jobbat med det, men bara för den sakens skull så är det inte lätt. Oftast känns det som ett omöjligt uppdrag, men det kan ju vara så att det inte är tänkt att jag ska klara det. Inte för att jag fått för mig att det skulle innefatta någon större mening eller så, mer att det är en svår sits man hamnat i.

Knycklade jag ihop papperet tillräckligt mycket?

It's just a place I'm looking for

Jag har hållt mig borta länge nu, flera år faktiskt. Tänkte att jag kanske lite senare kunde ta igen det man missat, köra ett snabbrace för att uppdatera sig. Men nu blev det i fel ordning såklart. Tur att man har någon att skylla på om jag nu skulle få för mig att göra det.

Jag såg Harry Pooper och Halvblodsbajsen igår. På premiärdagen. Synd att jag inte hade ett par runda glasögon, en fin halsduk och möjligtvis en träpinne, då hade jag smält in bra i folkhavet. Men nu fick jag gå med Ron Weasleys syster istället, och det verkade också fungera. Det lite jobbiga i sammanhanget är att jag sett en av filmerna, vet inte vilken av dem det är rent ordningsmässigt, och inte läst någon av böckerna heller så klart. Så vet inte om det är jättelönt att läsa dem, det är inte som att man kommer fundera på om Harry kommer klara sig ur kniporna eller ej.

Förresten så har jag semester, men var är alla egentligen? Letar jag för dåligt eller är det verkligen så att så gott som alla jobbar och har sig? Två veckor till kommer jag ha ledigt, så pass på nu medan tid är och spendera en halv- eller heldag med mig. En idiotsäker plan om du känner att du behöver slappa en dag framför TV:n eller möjligtvis gå några mil längs med Skåneleden. Eller möjligtvis något som befinner sig däremellan.

Någon som vet om bloggosfären har gått och dött helt och hållet nu? Jag har lätt för att missa den officiella statistiken, men just nu vet jag bara en eller en halv person som bloggar. Blir snart dags att cutta i länklistan igen. Det här kommer bli mitt 579:e blogginlägg, lite mer än 3 år har jag bloggat nu. Borde kanske räkna Lunar-inläggen också, men vem orkar räkna? Vissa inlägg har jag suttit och skrivit på i flera timmar, vissa har gått på sekunder. Länkar är väl det enklaste, men tycker nog att jag ändå inte överdrivet på den punkten. Det som tar tid är väl oftast att verkligen få ner det som rör sig i huvudet, knyckla ihop det till en liten boll, för att sedan veckla ut det så att ingen känner igen vad det var från början. På det sättet kan man skriva inlägg som jag tror att ingen förstår, men säkerligen så är det hur tydligt som helst och jag har återigen underskattat andras tankeförmåga. Men det är smällar man får ta.

Och det här med att upprepa sig. Undrar hur många inlägg som har handlat om samma sak utan att jag egentligen tänkt på det. För att inte tala om mitt dåliga ordförråd. Jag vill helst inte krångla till det för sakens skull, men jag känner att vissa uttryck skrivs ner lite väl ofta. Hoppas att jag inte orsakat alltför mycket lidande med mina bristande svenskakunskaper. Inte för att jag har helt koll, men tror nog att jag använder väldigt mycket talspråk när jag skriver. Jag hade säkert kunnat göra det på ett annat sätt, men jag gillar att skriva så här. Jag tycker att när man nått en viss kunskapsnivå inom ett språk så behöver man inte längre styras av dess regler. Alla kommer inte gilla det, men varför bry sig? Det är mycket roligare att säga dåligare än sämst. "Du är dåligast!". Kan det bli mer klockrent? Så länge man blir förstådd så kan det inte var helt uppåt väggarna.

Imorgon så flyger jag iväg igen. Klart man måste resa när det är semester. Och vad är bättre än att få åka med ett flygplan i 3 minuter? Ska bli spännande att se hur det känns imorgon. Har hunnit fundera mer kring det hela nu, och kanske att jag lyckas hålla borta den instinktiva rädslan som finns där. Det gäller bara att koncentrera sig på vilka moment man ska utföra, inte att man hoppar ut från ett flygplan på 1000 meters höjd och att det egentligen känns rättså läskigt.

Att ta steget ut

I fredags så var det sista arbetsdagen innan semestern. Tycker det börjar bli svårare att hitta kompisar att dra iväg på semester med eftersom alla verkar få för sig att giftermål är en bra idé. Men vad ska man egentligen göra med tre oplanerade veckor? Vila är alltid skönt, men lite aktivitet skadar inte heller. Så varför inte passa på att göra något man alltid önskat att få testa på? Därför anmälde jag mig till en fallskärmskurs.

De fyra senaste dagarna har jag varit på kurs för att lära mig det som man bör kunna inför sitt första hopp. Och även om jag hade fått hem en bok och läst på innan så kändes det mesta fortfarande obegripligt efter första dagen. Bara att rulla vid landningen kändes på gränsen till omöjligt.

Men det har övats, övats och åter övats på de olika momenten. Nervositeten har varit en ständig följeslagare. Det har varit stunder av pepp-känsla, vilket helt klart har varit bättre än de gånger man funderat på vad man egentligen sysslar med.

Men idag var det dags, ett första hopp från 1000 meter. Jag som knappt har flugit förrut, och absolut inte ett litet flygplan med ett lastutrymme som en V70.

Jag har fortfarande inte hunnit smälta allt, och det här inlägget skriver jag mest för att försöka landa mina tankar någonstans. Att åka upp i planet var galet. Att det bara var en plexiglasskiva som hindrade mig från att åka ut ur planet när det lutade 45 grader ner mot marken var galet. Att sitta på kanten, mer utanför än innanför planet var galet. Att ta hoppet var.. galet antar jag.

Men jag lever fortfarande. Och jag har hunnit med två fallskärmshopp idag. Egentligen har det inte varit särskilt slitsamt för kroppen, men har nog aldrig varit så här trött rent psykiskt. Tankarna hinner gå så extremt mycket upp och ner inför att man ska gå ombord på och när man befinner sig i planet. Men jag kan säga det att luften verkligen är ens vän. Luften är frihet.

Hade jag gjort en "saker att göra före döden"-lista så hade hoppa fallskärm varit en självklar sak att ha med där. Jag har inget häftigt jobb och bor inte i en häftig stad, men jag kan ändå göra saker som jag drömt om. Det känns bra kan jag säga.

Glömde först rubrik

Gällande förra rubriken. För mig så är det kopplat till C&C, men tänkte att jag skulle googla frasen och hittade då till en sida som heter Urban Dictionary. Och det verkar lite som att man själv också kan lägga till betydelser av fraser och sånt. Så på den jag använde fanns det fem olika. Kunde inte låta bli att skratta lite åt den sista.


"If a task has been successfully completed and you want the bitch asking to get of your nuts.
It's done and done bitch!"

Done and done.

Just nu är det sjukt extremt mycket upp och ner. Ena stunden så har jag inte ens tillräckligt med energi för att koncentrera blicken och huvudet är helt tomt. Nästa sekund så hoppar jag nästan rundor och har svårt att förstå att det är sant. Helt ärligt, ni har inte en aning.

Så mycket bra, så lite tid

Han som blev bestulen på allt vet hur rikt han levt

Klart att jag tjatar och är jobbig. Svårt att låta bli när ens tankeverksamhet väljer att hålla sig kvar vid och koncentrera sig på en enda sak. Fortfarande overkligt nära.

Kan inte låta bli.

"You know what my father was? A wheel! The first wheel! And do you know what he transformed into? Nothing! But he did it with honor!"

Idag har jag hunnit med att se två filmer. Det gäller att välja vad man vill lägga sin tid på. Vissa filmer rekommenderar man, det händer kanske inte helt ofta, men efter helgen valde jag att göra det. Efter den här dagen så vill jag göra det motsatta. Jag satte mig ner och såg Jumper. Snälla, se inte den filmen. Den är inte värd din tid. Det fanns inget bra med den, inte ens några häftiga specialeffekter som gjorde ett sista dödsryck för att öka intresset. Den var bara dålig. Riktigt dålig. Och då hade jag ändå låga förväntningar från början.

Sen hann jag med att se Transformers på bio också. Vill helst inte ge kommentar på den nu direkt efteråt eftersom det aldrig brukar bli bra. De försökte göra en ny variant på Megan Fox-scenen från ettan, men den nådde inte riktigt upp till föregångarens "klass". De gjorde även ändringar i vem som skulle vara den roliga sidokaraktären. Synd att det är så få som försöker göra seriösa filmer av serietidningar och liknande. Inte för att Transformers är den serie som är mest riktad till vuxna, men det hade varit kul om de vågade tro något om sin publik istället för att ha med mängder av fåniga skämt och helt kassa dialoger. Det som gör filmen, och så var det väl i ettan också, är såklart Autobotsen och Decepticons. Och Optimus Prime är alltid kungen.

Rubriken är ett citat från Transformers, en variant på en klassisk sketch av Monty Python.

"Oh God, please take my eyes, but not the shirt!"

Min dator vill nog inte leva längre. Den har svårt för att ha igång Firefox och Spotify samtidigt. Det borde inte vara så svårt att orka med dessa två program, men väldigt ofta så hackar låtarna fram. Öppna ny sida ger störningar. Flera flikar igång = döden. Har t o m stängt av msn just nu för att få på gränsen till godkänd kvalité på musiken.

3 dagar kvar till semester. Och självklart så har man massor att göra på jobbet just nu. Men sen blir det vila. Om man med vila menar en till två veckor fyllda av adrenalin. Men så länge det inte är jobb så får det räknas som vila. Som att åka snowboard eller när man tänkte att fotbollsläger var som en semester. Även om det mestadels bestod av att man spelade fotboll hela dagarna.

Just nu så försöker jag att använda mig lite mer av köket. I söndags så gjorde jag makalöst nog hasselbackspotatis. Första gången kan jag säga. Egentligen så har jag inget emot av att stå i köket och laga mat, men det är inte särskilt motiverande att stå där i en timme eller mer för att laga mat till sig själv och sen äta upp det på tio minuter. Tänk vad mycket dator- och TV-tid man missar. Eller vad man nu annars kan tänkas göra. Läsa kurslitteratur eller något annat som gör att man känner sig duktig.

I lördags så blev det Hulken också. Jag gillar Hulken. Även när Ang Lee fick vara film-regissör. Sen efter det blev det Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). Och den tycker jag faktiskt man kan ta sig tid att se. Har sett den 1½ gång nu, och den har verkligen några extremt klockrena scener.

I've been here times before

Nervös? Det kommer och går just nu kan jag säga. Det jag läste i fredags gjorde att allting kändes svårt, efter den här kvällen känns det lite lättare. Och självklart så har jag samtidigt youtube som min ständige följeslagare.

Men rent allmänt så blir jag nervös när jag tänker på vad det faktiskt innebär. När det känns som att jag redan är där. Tänk dig själv att du sitter i ett väldigt litet flygplan. Att dörren står öppen. Att du lutar dig ut från öppningen och stirrar ner på marken som är några kilometer ner. Och sen hoppar du. Och tänk inte på det sådär i förbifarten. Känn det. Visst infinner sig en viss nervositet? Speciellt när man vet att det blir verklighet om en vecka.

Ner som en pannkaka.

Det är ju svårt att släppa nervositeten helt och hållet. Men i min något naiva tro så tänkte jag att det skulle bli enklare efter ett tag. Mer kunskap ger mindre osäkerhet. Så nu har jag läst några kapitel. Och allt känns väldigt mycket värre! Okunskap är som vanligt det bästa alternativet. Förr trodde jag att det bara fanns ett fåtal saker att vara nervös över, men nu vet jag att det är mängder med saker som jag förväntas kunna om bara 11 dagar. Icke bra.

You shook a little turd out of the bottom of your pants

Nu är klockan halv tio, och jag har inget mer som måste göras. Trots min rädsla för Lisa så var jag ändå extremt sent ute med att bekräfta min närvaro till ett visst bröllop. Förhoppningsvis så slipper jag arga sms och liknande. Det var kjol och stråhatt som var angiven klädsel va?

Men jag var alltså och såg på fotboll i måndags. Final i U21-EM. Helt klart den största matchen jag varit på hittills, och känns sjukt bra att det blev av. Man vet aldrig när nästa läge kommer så det gäller att ta chansen. Ett stort tack till Gustav som varit min hälare gällande att fixa fram biljetter. Men matchen, Tyskland - England. England som de flesta svenskar brukar hålla på, och Tyskland som jag brukar heja på trots protester från min omgivning. För många är det nog lite som att hålla på Chelsea. Men det är något gött med Tyskland och deras språk. Som att vi såg spelarbussen utanför stadion, Der Nationalmanschaft (taget ur minnet) stod det på den. En Mercedes i de tyska färgerna såklart. Plus att jag gick runt och sa "Deutschland über alles" lite halvhögt för mig själv. Kan det bli bättre stämning? Jo, lägg till några helt galna tyskar som satt några rader bakom oss som lyckades få fram de mest absurda av läten, plus några gubbar som satt bredvid oss som var tillräckligt gamla för att ha haft idolbilder av Hitler i sin ungdom, eller möjligtvis t o m deltagit i det där andra kriget som var någon gång för länge sedan.

Är det så att alla har en åsikt om Tyskland? Sverige är alltid neutralt, tyskarna måste vara vår motsats. Neutral eller hatad, kanske inget av dem är riktigt bra.

Och sen spelades det även sandfotboll i helgen. Och jag kan säga att jag var riktigt mörbultad efteråt, och jag kan fortfarande inte gå helt bra riktigt än eftersom det värker och är svullet lite överallt. Men det var ju match igår också, och jag trodde inte jag riktigt skulle palla spela så mycket. Konstigt nog så var det tvärtom, har sällan kännt mig så pigg inför och under en match. Ville bara springa så mycket som möjligt, och jag kände inte av ett dugg. Sen är det piss att vi förlorar och det det viset som vi förlorar. Hörde några riktigt häftiga knallar också medan jag cyklade till matchen, och även undertiden vi spelade. Har aldrig hört sådan åska tidigare.

Bästa sättet att hitta min blogg just nu? Testa googla "marijuana+nyttigt". Du behöver inte ha med fnuttarna, det var bara för att markera vilka ord du skulle söka på. Nu när jag har en etablerad blogg så kanske det äntligen är dags att föra fram budskapen jag har på min agenda?

Skulle egentligen avslutat blogginlägget med förra stycket, men letade efter en rad att ha som rubrik. Tänkte ta nåt från Anyone Else But You, den de avslutar med i filmen Juno. Och då såg jag en grej som jag inte lagt märke till tidigare.

"Up up down down left right left right B A start
Just because we use cheats doesn't mean we're not smart"

Konami-koden. För oss som spelade spel på den gamla tiden så sitter den nog hyfsat gjuten. Koden som gav en olika bonusar i olika spel. Oftast oändligt antal contiunes eller liv. Att få med det i en låt måste hyllas.